tisdag 31 maj 2011

Datorlös

Kan det ha gått en månad nu utan dator? Känns som en evighet men har klarat mig förvånansvärt bra ändå. Tack vare min telefon. Men till vissa saker inte ens mobilen. Som att kunna se program jag missat. Avskyr att följa tv-tider. Dessutom visas inte allt jag ser på tv... Och jag saknar att msna med min turkiska vän, att se hans smittande leende. Och sen är ju vissa sidor väldigt jobbiga att kika på i telefonen, som tågtider...
Men fördelen med att vara utan dator är att jag läser mer istället för att titta film.

söndag 29 maj 2011

Stockholm

Är något sliten och trött. Lämnade min mor i natten för att haka på polisen och hans kompisar. Så blev lite dans innan gryningsljuset kom. Som tur var följde han mig till hotellet, själv hade jag nog inte hittat dit. Har väl inte världens bästa lokalsinne. Sen blev det pinsamt; nattreceptionisten tittade surt på mig när jag ringde på strax innan fem. Blev ju inte mindre pinsamt sen heller när min kära mor sov som en stock och inte vaknade när jag ringde och knackade på. Så jag fick be den sure snubben att låsa upp åt mig. Så halv sex kom jag i säng.
Sen sov vi lite längre än tänkt, men vi hann iallafall med ett besök på nationalmuseet.
Bra helg allt som allt.

lördag 28 maj 2011

Det goda livet

Fredagskväll

Stockholm by night.
Och mötte på stureplan en vän som är polis.
Vad är det med folk i uniform egentligen? Hm, kanske skulle höra vad han gör imorgon kväll..

fredag 27 maj 2011

Från yttre rymden

Var på 3d bio igår. Tur att alla såg lika fula ut.

torsdag 26 maj 2011

Min egen ignorans

Igår hade jag bestämt mig. Bestämt mig för att jag borde vara ensam till jag hittar personen som inte behöver fundera på om han vill vara med mig utan som på rak arm vill det.
Jag har träffat några sådana under de senaste singelåren, men det räcker ju inte bara med att han vet, jag måste ju också känna att det är rätt. Och det har det inte gjort, så här sitter jag. Hur kommer det sig att jag inte kan hålla mig borta från han som inte vet vad han vill? Vad är det som gör att jag inte ser till mitt eget bästa i det här fallet?
Jag som sa mig själv igår att det får vara nog, nu sitter jag här vid hans frukostbord...

tisdag 24 maj 2011

och vi tar det en gång till...

Det börjar bli tjatigt nu, hela den här grejen.
Skulle inget hellre än lägga det bakom mig.
Men det går ju inte!
Jag måste veta, jag måste få förstå! Är det så himla konstigt?
Nu börjar det vända sig mot honom istället. Varför håller han någon om ryggen? Förstår han inte hur illa vid mig jag har tagit?
Ska jag bara låtsas som ingenting?

Jag kanske gör för stor grej av det.  Tänker för mycket på det. Känner för mycket inför det.
Men det är sån jag är. Jag tänker och känner alltid för mycket. Jag kan inte bara ignorera det faktum att jag fortfarande har en ångestknut i magen och mår illa.
Tro mig, hade jag kunnat så hade jag skitit i det.

måndag 23 maj 2011

Virrevarrevirr

Det hade väl inte kunnat vara mer lägligt än att jag ska vara bortrest en hel del de närmsta veckorna. Är det något som alltid fungerar så är det lite miljöombyte. Få annat att tänka på. Annat att göra.

Varför ska man tänka så himla mycket hela tiden?
Mår människor som inte tänker och vrider och vänder och funderar och analyserar allting hela tiden, bättre? Eller har de bara ett "enklare" liv.

Skulle vilja ge mig ut till skogs.
Sitta på en sten och filosofera lite. (Fast helst utan en massa småkryp klättrandes uppför benen och som lägger ägg i hjärnan på en..)
Men men, det får väl bli gymmet strax. Det fungerar alltid.

söndag 22 maj 2011

Slutet gott... ?

Jag hade väntat mig mindre. Tur att jag trodde fel. Tur för honom att han tänkte efter lite när han vaknade till liv igen igår. Så nu är allt bra. Eller? Jag känner dock fortfarande att jag inte vet vad det är vi sysslar med. Men ändå går jag med på det för att jag vill vara med honom. Och jag vet fortfarande inte vem det är som snackat om mig. Känns som att ha en småsten i skon. Allt jag vill är att förstå. Jag har ju en förmåga att tänka för mycket, så för den skyldiges skull så vore det bättre om jag visste hela historien.
Tack och lov för tre personer som hjälpte mig att ta mig igenom hela dagen igår. Tur att det finns goda människor så man kan fortsätta ha hopp om mänskligheten.

lördag 21 maj 2011

Problem. Närå.

Tar den
enklaste lösningen; alkohol och en vän som orkar lyssna.

förtal och svek

Vem är det som baktalar mig? Tydligen säger någon att jag ligger varje
helg och oskyddat. Och detta får jag veta genom ett sms kl 04. Sedan
vill han förstås inte prata med mig och lyssna på den enda personen
som faktiskt kan veta sanningen.
Jag är så ledsen och arg så jag skakar. Kan inte förstå vem som skulle
säga en sådan sak. Fast jag vet inte vad som exakt har sagts heller,
jag vet bara att de inblandade inte kan ha varit i det nyktraste
laget. Vilket gör mig ännu mer frustrerad för nu har jag inget val än
att vänta tills han har nyktrat till och bara hoppas på att han är så
vuxen att han slår på sin telefon och lyssnar på mig.
Trodde folk var mognare än 14.
Hoppas personen som har snackat skit har mage att förklara sig för
mig. Den är uppenbarligen ingen vän till mig längre.

fredag 20 maj 2011

Fredag

Tyckte att det kändes lite trist att sitta hemma ensam och tvätta en fredag kväll så jag gick över till min gode vän, det gamle gode Lärarligget, för lite öl, skitsnack och film.
Tänk på vilka lustiga vis man få vänner...

Ticktackticktack. KABOOM.

När sätter den biologiska klockan igång?
Måste det vara vissa punkter på en checklista som ska vara avbockade?

* Stadig inkomst
* Tak över huvudet
* Världens bästa partner
* Bra hälsa
* Tid

Eller bara kommer det? Oavsett om punkterna är avbockade?

Hursomhelst, det jag ville komma till är att även om jag kan bocka av lite, är så långt ifrån ens tanken på att producera liv som det går. Jag har till och med slutat använda armbandsur i mitt dagliga liv.

Men jag har fått frågan om jag verkligen aldrig vill ha barn. Svaret på det? Tjaaa... man ska aldrig säga aldrig... det beror ju på... kanske tillsammans med rätt människa vid rätt tidpunkt. Men inte just nu.

Ärligt talat så skrämmer barn mig.
Vad ska man göra med dem, säga till dem? Och har man barn blir man aldrig av med dem. Jag tänker till exempel vara min mammas dotter tills jag upphör existera.
Och sen det där med att bära ett levande ting inom sig! Huu! Det är nog där som skon klämmer mest. Är det okvinnligt att nästan klökas vid tanken på att ha en liten parasit i sig? Bara tanken på att något rör sig där inne, att något lever utav mig, att min kropp får konstiga former och ser ut som en läskig ballong som närsomhelst kan sprängas. Och sen ska saken ut också...

Är det okvinnligt att tycka att gravida människor är läskiga?
Och varför i hela fridens namn vill folk gå och röra på deras magar hela tiden?

Undrar när jag blir en av dem...

torsdag 19 maj 2011

var tacksam?

Känns lite tragiskt (?) att det enda veckan går ut på är väntan på
helgen. Helgen som alltid är för kort och (nästan) aldrig nog.
Jag hade två gånger frågat honom om han ville åka till Universum ihelg
och han hade sagt ja. Så när det kröp fram att han inte hade lust så
blev jag besviken men inte förvånad. Det är alltid samma visa, han
säger att det vore roligt att hitta på mer saker och jag kommer med
förslag men sällan är det något som händer. Men den här gången så sa
jag vad kände, eftersom det är vår kommunikation som aldrig fungerat,
att det gjorde mig ledsen och besviken. Universum klarar jag mig utan,
det är snarare det att jag ville vi skulle göra något. Jag kan inte ha
en hel helg utan något att göra. Och se så bra det går man förklarar
vad och varför man känner och tänker saker, han kom med egna förslag.
För ovanlighetens skull. Men det var ju fint av honom. Tänk om det
kunde hända lite oftare. Istället känns varje sådant tillfälle som
något speciellt, som gör mig andaktigt tacksam. Och att jag
fortsätter. Det är de stunderna som får mig att glömma vilken ständig
kamp det alltid annars är för något som borde vara så enkelt. De
stunderna som håller hoppet uppe och får mig att tro att vi nångång
kanske kommer fungera ihop och slippa ur det här konstiga och
komplicerade ingemansland som vi nu befinner oss i.



Skickat från min HTC

Ha överseende

Eftersom min dator är kaputt så kommer mina inlägg många gånger säkert från min telefon, vilket innebär att det säkert kommer vara felstavat osv. eftersom jag fortfarande inte har vant mig vid touch-grejen.
Bara så ni vet i förväg och inte tror att jag jämt är full.
För det är jag bara ibland.

En ny start

På förfrågan och för att jag inte har något bättre för mig än att fläka ut mitt liv på cyberrymden så har jag startat en blogg igen.

Jag var tveksam först om detta verkligen vore en bra idé. Mit liv rullar trots allt bara på som ett hamsterhjul. Till synes händelselöst och tråkigt. Eller?

Men den som tycker det är slöseri med tid behöver ju inte heller läsa om mina vardagliga problem och eskapader.

Jag säger det nu, jag välkomnar givetvis kommentarer så länge de inte är moraliserande och fulla av "goda råd".
Det här är mitt liv. Det som skrivs här har troligtvis redan hänt och går inte att göra ogjort, så ingen idé att grämas för mycket över det.
Jag kommer säkert framstå som en osympatisk slampa som inte tänker på konsekvenserna. Och så är den ocensurerade sanningen om mig.

Så välkommen till mitt liv i hamsterhjulet.
Skratta eller gråt, men döm inte, sådant är jag alltför bra själv på.