torsdag 26 januari 2012

Sena tankar

Om han inte känner tillit till mig så känner jag inget förtroende till honom. Är det konstigt? Jag trodde gamla saker var glömda, men tydligen inte riktigt. Och om han nu säger att han inte kan lite på mig så känner jag att vår relation inte alls är var jag trodde. Som sagt, litar han inte på mig så är vi inte de vänner jag trodde vi var och då känner jag inget förtroende för honom. Dessutom tycker jag inte att det är rätt att han ska kunna ställa ultimatum som att om jag ligger med hans vänner så är inte vi vänner. Han har ingen äganderätt över mig. Vi har aldrig varit ihop eller ens dejtat. Jag har inget mer att säga.

Jag är inte någons barnbarn längre.
Jag tänker att jag inte tänker på vad som hänt, men jag inser att varje tanke jag har, även om de alla förnekar, faktiskt är en tanke på vad som skett. Jag kan tänka att jag inte tänker, att det inte sant, men varje gång jag tänker så vet jag att det är så. Fast ändå inte. För jag kan fortfarande inte förstå. Är rädd att jag inte kommer förstå förrän jag faktiskt står där på begravningen. Men det kanske är lika bra, där är jag med familj. Här, ja här är jag bara ensam.
Jag tänker på min mamma, hur ledsen hon är. Jag tänker på min lillebror, mina kusiner. Men alla de har ju någon att sörja med. Det har inte jag. Jag har inte tid eller ork att vara ledsen. Det går inte, jag vet inte hur jag skulle hantera det, var jag skulle ta vägen. Jag vet knappt vad jag ska tänka nu. Förutom att det inte har hänt.

1 kommentar: