söndag 23 september 2012

Ja! Fast nä! Eller kanske?

Jag är inte riktigt klok. Mitt sunda förnuft säger ju att jag helt enkelt bara fått för mig nåt, att jag inte på riktigt är småkär.
Det var så enkelt när vi inte bodde i samma stad, men nu när vi gör det så vet jag ju att han finns där, hela tiden. Jag vill träffa honom mycket mer, för nu är det ju mer möjligt. Men för guds skull, vi har setts i ett och halvt år och jag tycker fortfarande att vi knappt känner varandra. Det är dessutom så himla fånigt och dumt av mig att bli glad för helt obetydliga saker. Som att jag får komma förbi på natten när jag festat medan han är nykter och jobbar, som att han visar och berättar vad han jobbar med, som att han visar videos från sina flygningar, som att han säger att jag får stanna och sova vidare medan han jobbar  i sängen (Han är alltså nån slags utvecklare. Datorer och jox ni vet..), som att han säger att vi hörs senare på kvällen och såna små saker. Detta borde ju vara helt normalt, men i vårt fall är det alltså inte så.
Sedan försommaren verkar vi ha utvecklats i vår "relation". Nu pratar vi lite mer och vi hörs även när vi inte ska ses. Och han som sätter upp en fasad om att vara otillgänglig och dryg, börjar så sakta bli en person med ett stort hjärta.
Jag tror att den enda lösningen på detta är att jag hittar någon ny att projicera mina känslor på. Jag är helt ute och cyklar i detta fal. Jag och fulsnyggingen är inte gjorda för varandra.

Och ändå så kommer jag sakna honom så himla mycket nu när han reser bort i två veckor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar