tisdag 11 december 2012

Övertänkande

Ibland undrar jag hur gammal jag är egentligen, beter mig som en tonåring ju.
Idag satt jag med två klasskamrater i lunchrummet på skolan och arbetade med vårt projekt när ingen mindre än BG kommer in och ska äta där också. Jag satt vänd mot ingången så kunde inte missa honom. Han satte sig i ett bord ganska nära, men med ryggen mot mig. Fast jag vet att han måste ha sett mig, för så stort är inte det rummet och dessutom så gick han framochtillbaka till sin plats några gånger. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig så helt plötsligt blev jag väldigt engagerad i arbetet och stirrade in i datorn. Så jag gav det inget tillfälle för oss att se varandra samtidigt, så jag borde ju inte vara förvånad över att vi inte hälsade.
Men nu känns det så pinsamt och fånigt. Varför sa vi inte bara hej? Vi måste ju båda vara medvetna om varandra, så nu är det ju bara konstigt att vi inte hälsade. Även om vi båda satt och pratade med folk, men hur svårt kan det vara att bara nicka?
Och jag är ännu mer fånig som nu vägrar smsa honom först. Vi har inte hörts sen söndag, vilket i och för sig inte gör något för jag vet inte vad vi skulle ha sagt ändå. Men jag tänker inte vara först denna gång. Han fyller dock år imorgon, så jag antar att jag kommer höra av mig först ändå. Men jag hoppas så gärna på att han ska skriva något ikväll, så jag vet att vi är okej, att vi har nåt på G och att jag inte inbillar mig hur bra det kändes sist. För nu börjar jag genast tänka att jag blivit för glad för tidigt, att han inte alls menar nåt med att vara så gullig som han varit.
Kan man inte bara stänga av hjärnan och låta saker och ting bli som de blir?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar